trött

nu är jag så trött. klockan är ju nästan åtta på kvällen så det är ju fantastiskt att jag lyckats hålla mig vaken mer än 12 timmar i sträck! haha jag behöver min spädbarnssömn på cirkus 15 timmar eller nått. och värme. det är ju rent hemskt att behöva stiga upp ur sängen när det är så kallt i världen nu för tiden.
å sen försöker jag bli av med mitt nässpraysberoende. har bara syndat kanske två gånger idag. men det är ju så skönt att kunna andas med näsan. men i natt var jag ståndaktig. trots att jag vaknade mitt i natten med förtorkad tunga och lock för öronen så kunde inget få mig att ta till (spray)flaskan. karaktär! jojomen. men sen varde ljus och barnen i skolan fattade inte riktigt vad jag sa eftersom proppen i näsan påverkade talet lika effektivt som en klädnypa på näsan. och för att inte tala om hur det påverkade min lilla hjärna. näsproppen stoppade helt klart blodtillförseln till hjärnan. alla vet ju att den går genom näsan :) så, sprut, sprut och sen kunde jag plötsligt både prata och tänka någorlunda ordentligt.
efter skolan körde vi upp till skogen och plockade svamp och slånbär. mitt i alltihopa blev vi avbrutna av en hagelstorm så vi körde skogsvägen fram i 5 km/h och spanade efter svamp längs vägkanten. skickade även ut maken med jämna mellanrum i skogen för att plocka. väldigt effektivt. svamp fanns inte så mycket men slånbären räcker till en sats saft. det dryga med den är ju att den tar ett par dar att göra. men den blir så god. ska nog prova att göra blåbärsdricka också. pappa och jag blev ju som besatta av blåbärsplockning i somras så det finns ganska många liter av den varan i frysen nu. tänk er själva att man sitter i ett blåbärsris (glöm spindlarna!) och det är helt lugnt och tyst runtomkring. ( om man bortser från pappas mobil som plingar hela tiden. han har sms-tumme) och blått är det också. man plockar och plockar och ändå är det massa bär kvar. inte vill man lämna kvar dom i skogen som blir så mörk om natten. nä, man måste plocka lite till. för att rädda dom. tänk på alla bär som växer för gäves och aldrig får skryta med att ha blivit paj, glass eller nått annat sött och gott. det är synd om dom. först när myggbetten har vunnit kampen om ansiktet så åker man hem blå om händerna och buckligt röd i ansiktet av myggbetten. men lycklig. eller lite sjuk i huvudet om man vill kalla det för det. men det gör man inte.
nu sover alla barnen här och det är frid i stugan. jag och maken ska nog tända lite ljus och dricka lite te och sitta ( kanske för sista kvällen i år) på balkongen och kika på alla som går förbi. det är vår bästa underhållning för tillfället!
God natt alla!