Farmor

Min farmor är död. Det var snart en månad sen hon dog men jag verkar inte kunna fatta det riktigt. Det går inte att förklara hur speciell hon var men jag kan försöka litegrann.

När jag och min syster var små var det alltid lika spännande att sova över hemma hos henne. Hon hade en "lillstuga" på tomten på Sjuhalla där vi sov över, Emma, farmor och jag. Vi låg alltid och pratade och busade med varandra. Farmor hittade alltid på en massa spännande historier till oss. Farmor var lite tokig. Ibland när vi åt mat fick vi chips i stället för potatis, bara vi inte sa något till mamma och pappa. Vi lekte på tomten och farmor försökte lära oss lite trädgårdskunskap, men vi var mest intresserade av att äta smultron och vinbär. Ibland åkte vi in till Nättraby och köpte grillad kyckling och revben i affären och satte oss vid ån och hade picknick, farmor, farfar, emma och jag. Nicke var nog med nån gång också. Varenda gång vi åkte hem stod farmor på trappan och gjorde grimaser och apade sig för att vi skulle skratta, och det gjorde vi. Hon fick oss alltid att känna oss välkomna och älskade. I takt med att farfars alzheimers blev värre blev det kämpigare och kämpigare för dem att bo kvar och till slut flyttade de till en lägenhet i stan. Jag var där flera gånger i veckan och hälsade på. Vi brukade sitta i köket och dricka te eller kaffe och bara prata. Farmor var den jag kände att jag kunde prata om allt med. Hade jag problem med kompisar,kille,föräldrar eller något annat så lyssnade hon alltid och försökte komma med råd eller bara var min klippa. Pappa och jag "hjälpte" henne att ta beslutet att farfar skulle flytta till ett hem för dementa. Det var svårt för oss alla och då försökte jag vara farmors stöd så gott jag kunde. När farfars sjukdom eskalerade kändes det som om farmor också blev mycket äldre på kort tid. Jag brukade tänka att om jag fick en önskning hade jag önskat att de skulle få ha en dag tillsammans friska. Bara en till båda två. Men det gick ju inte såklart. När mina föräldrar skulle skiljas var det farmor jag sprang till, när Niklas och jag skulle få vårt första barn var det farmor som fick veta först osv. Farmor och jag hade ett särskilt språk när vi pratade med varandra. Vi fick höra på omvägar ett par gånger att alla uppskattade inte alltid framförallt mitt språkbruk men då blev farmor alltid lite ledsen och förvånad och sa att jag inte skulle ändra något för jag var precis som hon ville att jag skulle vara. Med åren fick farmor naturligt lite svårare att röra sig och att minnas och till slut beslutade pappa och jag tillsammans med farmor att det nog var bättre att hon flyttade till ett boende. Farmor var rädd att det skulle bli som på farfars boende där alla var jättesjuka, men vi sa att det inte skulle bli så. Hon fick ett rum på ett boende ganska snart och vi fick veta att om vi tackade nej skulle farmor hamna sist i kön igen så vi tog det. Efteråt kan jag känna att det kanske inte blev helt rätt, men hon kanske inte hade fått den stimulans hon behövde någon annanstans heller. Jag hade nu två småbarn och tiden räckte inte till för att hälsa på så ofta som jag gjort innan. Sanningen att säga tyckte jag det var lite jobbigt också eftersom hon hade lite problem med minnet. Hon kom alltid ihåg mig men jag ville komma ihåg henne som den pigga, glada och underbara människa hon alltid varit för mig.

En dag ringde pappa och sa att hon var på sjukhuset. Jag var på jobbet men åkte direkt. Var tvungen att stanna på vägen och torka tårarna. När jag kom fram var hon vaken och sa till doktorn att hon mådde bra. Sen ringde de några veckor senare från boendet och vi fick gå dit igen. Doktorn sa att de nog inte skulle göra något på sjukhuset fast hon sluddrade och var sned i ansiktet. Jag undrade om det var för att hon var så gammal och doktorn sa - ja, men så är det i hela Sverige. Som om det skulle hjälpa farmor! Det kändes hårt. Jag var där några dagar och hjälpte henne att äta och då var hon pigg igen och kändes som min farmor. Sen ringde pappa den 28 november och sa att hon var dålig igen. Jag började ju gråta men gick direkt. Jag hoppades att det skulle vara som de andra gångerna och hon skulle säga att hon var pigg och glad när jag frågade. Men när jag kom dit såg jag direkt att det var kört. Hon låg på sidan och flämtandades. Hon tittade inte. Då var bara jag och pappa där. Sen kom mamma, emma och Nicke. Jag satt och kramade henne och vi sjöng för henne och bad henne att hon skulle vakna igen men det gjorde hon inte. Efter ett par timmar behövde pappa gå hem och äta. Fem minuter efter att han gått slutade hon att andas första gången. Jag fick panik och skakade henne lite och då började hon andas igen. Under tiden ringde Emma pappa så han skulle hinna komma innan hon försvann. Hon slutade andas igen någon minut och sen kom hon igång igen. Då kom pappa. Hon andades en liten stund till men sen blev hon stilla. Jag satt bredvid och kramade henne när hon försvann. Jag kan inte riktigt sluta tänka att om jag hade skakat henne igen kanske hon hade fortsatt andas. Emma och jag fick välja ut fina kläder som personalen skulle klä henne i. Sen gick alla hem utom jag som satt kvar en stund. Sen fick jag säga till personalen att de kunde byta hennes kläder. Jag gick ut och väntade tills de var färdiga. Sen satt jag där och tittade på henne i två timmat innan pappa och doktorn kom och dödförklarade henne. Det är svårt att förklara men jag ville inte lämna henne själv där. Till slut tvingade pappa mig att gå.

I onsdags var det begravning. Solen lyste in i kapellet så jag såg inte fotot av henne på kistan. Helst av allt hade jag velat skrika högt för det kändes som jag skulle gå sönder. En del säger att det känns bättre efter begravningen men det gör det inte. Jag kan aldrig få tillbaka min älskade farmor hur mycket jag än skriker. Stundtals känns det bokstavligen som om jag ska gå sönder av sorg och det kan komma plötsligt eller ligga som en blytyngd över sinnet flera timmar i sträck. Att jag har henne i minnet hjälper inte för det är ju henne jag kunnat prata om allt med. Men aldrig mer. Det är svårt att förklara men ordet aldrig har aldrig känts mer definitivt än nu. Jag trodde verkligen vi hade mer tid. Jag älskar dig farmor, var du än är.