namn

hej svejs. nu har jag tänkt igen. jag vet, det är inte bra men jag har gjort det i alla fall.
den här gången gäller det namn och den konservativa inte innovativa människan. vi har helt enkelt väldigt svårt för att både komma på och acceptera nya namn. nu är det ju gubb- och gumm-namn som Folke, Gunnar, Elsa och Signe som är populära och snart kommer nog 50-talsnamnen tillbaka.
Mina egna barn heter ju Lovisa och Alvin. Lovisa hette min farmors mamma och slår jag på Alvin står det att det var ett populärt namn på 1800-talet i Sverige. Inget nytt med andra ord. Nån sa någon gång att man döper inte barn till namn som finns i ens egen generation, och det stämmer. Jag hade nog aldrig tänkt på att döpa Lovisa till Maria eller Karin eller Alvin till Martin eller Johan. Men måste då alla namn komma igen? Varför gör de det? Jag vet inte men jag tycker det är intressant.
Sedan är det ju så att helt nya namn möts med en väldig misstänksamhet och så tänker man att föräldrarna är lite tokiga. Är det för att det inte har funnits barn innan i tiden som hetat Diesel, Ozzy eller Teebee eller är det helt enkelt underliga namn?
Det är ju såklart nästan helt upp till vårdnadshavare att välja namn (namnpolisen ska ju godkänna också) när barnen är små och det borde vara självklart att inte bli retad eller skämmas för sitt namn, oavsett om man har ett nytt påhittigt namn eller ett gammalt traditionellt. Det är mycket upp till omgivningen att lära sig att acceptera något man aldrig hört innan men i vissa fall känns det som om man som förälder borde ha tänkt lite till innan man gav sitt barn ett namn som Dweesil Zappa till exempel. Hans pappa Frank döpte sonen till Zweesil för att han skulle lära sig att försvara sig i livet. Hej hopp!