molia, molia, vad tycker du om nya färgen på min blogg?
detta är min bästa färg som lovisa skulle säga. hösten och vintern börjar lida mot sitt slut så nu blir det lite ljus i vårt liv. skönt skönt.
idag myser alvin och jag hemma. det är så kul nu när han är lite mera med på vad som händer. han skrattar ofta. det tycker jag är bra. men sen kan man fundera på hur länge mamman tycker det är kul att kittlas och dra upp honom i armarna. vilken variation! fast jag har inte tröttnat än. det är mer så att jag är rädd att han ska tycka jag är tråkig. konstig känsla. trodde det skulle dröja några år innan jag började oroa mig för sånt. så värst orolig är jag nog inte egentligen. jag är väldigt sammanhängande i alla fall och det är ju skönt. det är inte för inte bloggen heter den röda tråden som försvann.
en gång har jag läst att det bara är väldigt intelligenta människor som hoppar mellan ämnena, till synes utan en röd tråd för vanliga dödliga. men innan jag slår mig själv ovanför bröstet (för bröstet gör för ont) kan jag väl lägga till att nyblivna mammor både ammande och andra har nog svårt med fokus de också. undra vilken kategori jag tillhör? hmmmm
hjärnan är i alla fall en muskel som behöver näring. ju mer näring och träning den får desto större och mer alert blir den. min hjärna ligger nog fint inbäddad i ett lager bomull. den sover. väck den inte.
min man undrade om semester. de ska visst börja med den planeringen på hans lilla företag nu. jag har faktiskt svårt att se så långt fram i tiden men jag hoppas att vi ska få till det så våra barn får ett långt lov med båda föräldrarna hemma. så kan vi åka på semester. eftersom jag har fått nog av flygningen för några år framåt så ligger väl danmark bra till för semester. bara vi kommer i väg från hemmet är det bra. karlshamn funkar också en dag eller två. det är ju tvätta,diska,damma man vill komma undan lite. eller mycket.
chefen ringde precis. hon skulle använda sin lunch till att gå trekilometers-slingan utanför skolan. den gick hon och jag varje dag i slutet av våren förra året. det var nog bra för oss. jag hade inga ryggbesvär alls under den graviditeten och det kan jag nog tacka promenaderna för ganska mycket. med lovisa hade jag ju ont ganska länge.
och nu när ryggen blir bra ska jag träna för jag vill aldrig ha ryggskott eller nått annat igen. jag är inte gjord för smärta. jag är helt enkelt för mesig för det. och det räknas inte att man har fött barn. det är inte så att om man har klarat det så klarar man allt. man kan få ont igen. föda barn är en så konstig "tillställning" att det räknas inte. det gör ju skitont hela tiden men man är i ett annat medvetande och har inget tidsbegrepp och man gör saker som man aldrig skulle göra inför okända människor i något annat läge. och mina ont-nerver finns kvar. hihi